Det verkade inte sa viktigt da, eller nat jag trodde jag skuille tanka pa ofta, men det har blivit sa.
Min farfar dog for ratt manga ar sedan nu, 1996 tror jag. Vi satt pa begravningen i Lovangers kyrka och det var valdigt ledsamt. Jag och mamma satt och grat, inte helt ovantatb (eller ovanligt) men den har gangen val befogat. Sen var det dags att sjunga psalm. Blott En Dag. Som bara i sig sjalv kan fa mig att grata. Sedan borjar den kvinnliga prasten att sjunga. Hogt och ljudligt, vi sjong val inte sa mycket mellan hulkningarna sa hon skulle val hjalpa till. Men hon var liksom ett slag efter alla andra och orgeln. Sa mitt i allt det sorgliga sa tittade jag och mamma pa varandra och skrattade lite.
Jag tanker ofta pa det. Hur aven nar allt ar sorgligt och trist finns ljuskorn och nanting att bli glad av. Och det har hjalpt mig att hitta nanting som far mig att ma battre nar jag inte mar sa bra.
Jag vet inte om det gick till exakt sa som jag beskrivit, det var ju langesen nu. Men det ar sa jag minns det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar