PDOL (ja, Pitea Dansar och Ler alltsa). Anno typ 2002 eller sa. Skulle se Lars Winnerback. Vi ville komma sa langt framat som mojligt och jag som ar kortast i varlden tappade givetvis bort alla andra och mig sjalv inom tre minuter.
Sa stod och forsokte andas nar en lang (och snygg, ha!) kille liksom raddade mig. Beredde plats och sag till att jag var OK. Vi stod tillsammans hela konserten. Jag var tillsammans med David pa den tiden, sa inget hande saklart, men jag minns att jag tankte att om jag hade varit singel, hade det varit den perfekta konserten och det perfekta ogonblicket att traffa nan. Lasse tillochmed fragade publiken om det fanns nagra singlar dar. Killen hojtade jaaa och tittade pa mig.
Sen spelade han Kom Anglar. Lasse alltsa, inte killen. Och for att citera Lasse sjalv, sa var det faktiskt sa att "Allting, ja allt var nastan perfekt"
Jag har varken forr eller senare varit pa en konsert som gett sa starkt kanslointryck. Skulle vara the Ark nar dom kor Calleth You, Cometh I som sista extranummer da.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar